Privat blogg
Jag tänkte bara meddela att jag från och med nu mest kommer att satsa på min privata, mer personliga blogg som jag precis skapat; för introspektion och för att helt enkelt lära känna mig själv bättre. Jag känner att jag dels inte är redo för den här typen av blogg, jag känner inte mig själv tillräckligt väl. Och jag vågar inte riktigt öppna upp mig helt när jag vet att vem som helst kan läsa det. Därav varför det blir så lite inlägg. Jag kan dock tänka mig att jag klistrar in några inlägg ifrån den privata bloggen ibland, eller skriva något om jag väl känner för det.
Och jag kan tänka mig att bjuda in vissa till att läsa min privata blogg, om det finns vissa av er som är genuint intresserade av mig som person då det blir väldigt personligt. Fast det är inget jag gör bara sådär. Ni förstår själva.
Tills nästa gång <3
M
Postat i:Uncategorized | 2 kommentarer
Vi lever i en värld där ungefär 50 miljarder individer dödas varje år, alltså en grupp som motsvarar ungefär tio gånger jordens befolkning. Och blodet är på våra händer.
Jag lyssnade på en föreläsning idag av en svensk politiker som handlade om ”våldsbejakande extremism”, vilket jag som någon som är starkt emot våld kan hålla med om att det är viktigt ämne att ta upp. Hon pratade dels om högerextremister, där bland annat nazister grupperades in, religiösa extremister, t.ex islamister, och till sist vänsterextremister, där AFA, men även djurrättsaktivister, grupperades in. Hon menar alltså att djurrättsaktivister är våldsamma extremister, som på ett anti-demokratiskt och ”våldsamt” sätt försöker föra samhället i den riktning som de önskar. Och det om något gjorde mig riktigt upprörd, dels för att hon missar hela grejen när hon gör det påståendet, samt för att det är ett så otroligt bisarrt påstående när man väl tänker efter.
Den här kvinnan tog bland annat upp World Trade Center attackerna, där hon nämnde att det var väldigt många som dog, vilket hon tyckte var tragiskt. I dessa dog ungefär 3000 individer, och då är alla brandmän, poliser osv som även omkom medräknade. Följden av detta blev ett försvar i form av ett ”krig mot terrorismen” i Afghanistan, som föreläsare i princip hyllade trots att det i sig självt har dödat fler oskyldiga än under WTC-attackerna. Självklart är det tragiskt att 3000 individer ska behöva dö, liksom de miljontals som dödades i koncentrationslägren i Tyskland och Ryssland under andra världskriget. Det är däremot otroligt synd att så många ska stirra sig blinda på dessa massmord, för det är verkligen att missa de stora siffrorna, dvs den fullt verkliga masslakten som pågår konstant idag.
Jag skulle inledningsvis vilja gissa att du som läser det här inlägget kommer att känna dig lite äcklad nu när du tänker på allt det jag kommer att dela med mig av, och kanske till och med lite arg på mig. Jag kan dock verkligen förstå de känslorna, jag har varit där en gång i tiden med, och du är absolut inte ensam. Det är otroligt lätt att distansera sig ifrån vad våran mat egentligen är, och var den kommer ifrån. Men med all respekt, det är så här verkligheten ser ut, och jag hoppas verkligen att du tar dig tiden för att smälta vad jag kommer att berätta om i det här inlägget. Det kommer att vara jobbigt, så du har definitivt min respekt om du härdar dig igenom det och gör din del i att förändra den här tunga verkligheten.
Vi lever i en värld där ungefär 50 miljarder individer dödas varje år, alltså en grupp som motsvarar ungefär tio gånger jordens befolkning. Och vad är det då för individer? Jo, det är de landlevande djuren vi har valt äta här i västvärlden, framförallt kor, grisar och kycklingar; som vi människor dödar för att tillfredsställa våran inlärda aptit för att äta andra varelsers muskler. Grejen är dock att man även skulle kunna räkna in fiskar i den siffran (inklusive alla fiskar som går till djurfoder eller bara kastas bort), alla hankycklingar som är värdelösa eftersom de inte kan lägga ägg, testdjur, samt alla djur som dödas t.ex för sitt skinn, t.ex läderkor, minkar bl.a. Då skulle den växa sig till flera hundra miljarder dödade individer per år. Men låt oss säga att det ”bara” är 50 miljarder som dödas per år, eftersom det för många är svårt att acceptera att fiskar, och små kycklingar har känslor. Vi räknar alltså bara med stora, intelligenta djur som t.ex kor, grisar, älgar, renar, kycklingar osv. Låt oss jämföra denna siffra med de som dog under WTC-attackerna, och avrunda uppåt till 5000 döda individer bara för att underlätta med matten. I antal liv så sker alltså ett dödande som motsvarar 10 miljoner WTC-attacker per år, vilket blir ungefär 30000 per dag. Förstår du vad jag är ute efter nu?
Fast en kossa eller en gris kan ju inte vara lika mycket värd som en människa, eller? Visst, om vi bara antar att det är sant, hur många djur går det då på en människa? Tusen? Haha, det var nog lite snålt, för faktumet är att köttindustrin står för ett dödande som motsvarar tio miljoner djur per människa som dog under WTC-attackerna för varje år. För att ge dig en bild av hur många djur det är, på bilden ovan ser du hundra djur mot en människa. Multiplicera antalet djur du ser med hundratusen så får du tio miljoner djur. Inser du nu hur skrämmande många liv det är? Ska vi verkligen sänka oss så lågt och påstå att ett djurs liv är värt så lite? Det är ju ändå livs levande individer vi pratar om nu, som känner smärta och lidande precis som oss. Hur kan det vara okej att döda dem bara för att de inte ser ut som oss, eller för att de är lite mindre intelligenta än oss? Varför diskriminera och särbehandla andra på det sättet?
För att återgå till den ursprungliga frågan. Jag antar att den ovanstående bilden på en djurrättsaktivist fortfarande väcker starka känslor hos dig, som skriker något i stil med ”terrorist”? Med de ovanstående siffrorna i bakhuvudet så måste vi först bara fråga oss vad det är som dessa ”terrorister” egentligen sysslar med? På bilden ser vi en aktivist som antagligen precis har räddat en liten kulting från en säker död, samt från ett fortsatt plågsamt liv. Troligen så har kultingen redan fått sin knorr och sina testiklar avklippta, helt utan bedövning, för att underlätta för farmaren. Och om den här stackars kultingen inte hade räddats så hade den fått växa upp i en hemsk miljö, dvs levandes i trånga utrymmen, sin egna avföring, och på starka mediciner för att förhindra att den dör av alla smittor som finns där. Allt detta görs för att spara ännu mer pengar åt farmaren, som till sist hade tänkt att döda denna lilla kulting när den väl växt upp till att bli en gris, för att sälja dess döda kropp till hungriga människor som törstar efter lite ”fläskkött”, dvs den här grisens muskler. Frågan är därför vem det är som är terroristen? Är det djurrättsaktivisten som räddar kultingen ifrån denna hemska verklighet som är terroristen, eller är det farmaren som utsätter sina grisar för allt detta, samt människorna som betalar honom eller henne för att göra det?
Våld – att medvetet utsätta en individ för smärta, skada eller döden
Föreläsningen jag lyssnade på handlade om våld, där föreläsaren menade att djurrättsaktivister var de som var våldsamma extremister. Men hur kan det vara våldsamt att rädda djur ifrån ett fortsatt plågsamt liv och en säker död, men inte alls våldsamt att plåga eller döda djur? Hur kan det vara extremt att bryta sig in på en djurfarm och ”med våld” rädda fängslade djur, men inte extremt att driva upp djur i syftet att döda dem och äta deras muskler och inre organ? Det går verkligen inte ihop i mitt huvud, för vad dessa ”våldsamma” djurrättsaktivister egentligen sysslar med är ju att försvara djur ifrån andras våld. Och om ”kriget mot terrorismen” är en legitim respons till WTC-attackerna, hur kan detta fredliga försvar inte vara okej? Det finns hittills inga dokumenterade fall av att någon har kommit till skada under djurrättsaktivistaktioner, för att kontrastera det mot de hundramiljardtals som dödas varje år av djurindustrin.
Försvar – att direkt förhindra en individ ifrån att utsätta en annan för våld
Slutligen kanske du frågar dig själv om DU verkligen kan påverka som individ? Absolut, tro aldrig något annat! Som genomsnittlig allätare kommer du under din livsstid att äta tusentals individer, uppskattningsvis 669 kycklingar, 4 kor, 2 får, 30 grisar och tusentals fiskar för att vara mer precis; och glöm inte att det faktiskt är ännu mer än så! Och även om du har varit allätare hela ditt liv så är det inte för sent för att ändra på dina vanor nu, du kan fortfarande påverka! Att bli vegan är faktiskt inte så omständigt som det tror, och behöver du hjälp så finns jag här för dig för att svara på alla frågor du kan tänkas ha. Annars finns det många resurser att ta del av, här kan du t.ex beställa ett gratis ”startpaket” från Djurens Rätt!
Tack så mycket för att du tog dig tiden att läsa igenom allt!
M
Källor:
http://www.upc-online.org/slaughter/2000slaughter_stats.html
Postat i:Filosofi, Samhälle | 10 kommentarer
Tillägnat Ida
Jag vill bara säga att jag tycker bara att våran relation har blivit så sjukt bra, för det känns verkligen som att du bara blir mer och mer intressant för varje dag, och det är utan tvekan något nytt för mig. Jag är väldigt glad att vårat förhållande liksom inte bara bygger på någon sorts spänning, särskilt inte en sexuell sådan, för sånt vet jag att det har en tendens att blekna bort relativt snabbt, och det sista jag vill är ju att tappa mina känslor för dig. Det känns därför som att vad vi bygger tillsammans står på en väldigt stabil grund, och jag är därför övertygad att vad vi bygger kan växa sig till storslagna höjder. Och så länge vi fortsätter att prata lika öppet och ärligt som vi gör nu så är jag övertygad om att det kan hålla för evigt.
Visst, det låter säkert som världens floskel, men så länge vi kommunicerar våra behov och känslor, samt bryr oss om varandra och därmed hjälper varandra att tillfredsställa dessa behov, så behöver det aldrig ta slut. Det är just det som jag har saknat hos andra människor hittills. Jag vill kunna ta ett steg tillbaka, och skåda det fantastiska verk som jag tillsammans med den andre parten byggt i en relation. Att se allt arbete och allt engagemang som man investerat i ens relation helt plötsligt bli värdelöst när ens relation bara kollapsar framför en är det sista jag vill. Och för första gången i mitt liv känns det som att jag har hittat rätt, jag har hittat dig, och jag vet att du känner precis likadant som jag, vilket gör mig så otroligt glad. Ärligt talat så tror jag aldrig att jag har mått så bra förut, någonsin. Och det är inte något jag säger i någon sorts blind kärlek, jag menar det på riktigt.
Det roliga är ju att vi inte ens har träffat varandra än (4 dagar kvar!), och det känns ändå som att vi kommit varandra riktigt nära! Det gör det svårt att föreställa sig hur otroligt mycket frukt våran framtid tillsammans kommer att bära, men en sak är säker, och det är att våran framtid tillsammans kommer att vara en otroligt underbar framtid. Och det har jag dig att tacka för.
Jag älskar dig Ida, och det är jag stolt över att säga <3
M
Postat i:Relationer | 2 kommentarer
Första barfotapromenaden
Idag var det soligt och över tio grader varmt, och all snö har äntligen försvunnit, så därför var det dags att inviga våren på riktigt med lite en liten barfotapromenad! Galet mysigt 
Jag tänker inte förklara alla underbara fördelar med att gå barfota, men klicka här om ni vill ta del av dem!
Nu känns det i alla fall att det är vår i luften, det är varmt och soligt så att man kan gå barfota, och jag är är riktigt förälskad i en flicka som är hur underbar som helst. Snacka om att leva upp till vårstereotypen! Jag hoppas att ni har det lika bra själva 
Och glöm inte att komma på Vegofesten!
M
Postat i:Upplevelser | Lämna en kommentar
Eufori
Jag kan inte minnas när jag mådde såhär bra sist. Jag är euforisk, och kanske till och med lite småkär, fast just det skulle jag nog aldrig våga erkänna för mig själv, ännu mindre för er som läser detta. Allting verkar liksom falla på plats, och gå bra. Min hälsa ligger på topp, jag ser fantastiska träningsresultat, och sen så har jag precis börjat prata med världens mest intellektuella, begåvade, verbala, genuina och allmänt mysiga människa. Jag har aldrig riktigt varit någon social människa, dels för att jag rent utav finner de flesta människorna som tråkiga och ointressanta, men även för att jag alltid varit väldigt introvert. Även om jag har haft möjligheten att umgås med andra människor så har jag märkt att jag hellre är för mig själv, och t.ex lyssnar på musik, tränar, repar, eller på något annat sätt utvecklas på egen hand. Det är sällan jag pratar mer någon av ett direkt, äkta intresse för personen; oftast så rör det sig ju snarare om prat i samband med något annat, t.ex skolan, evenemang, spelningar, eller liknande. Varför jag skriver om detta är just för att det förvånande nog inte verkar vara fallet i denna relation, det är första gången på väldigt länge som jag verkligen är intresserad av en person, på riktigt. Jag är intresserad nog för att inte bry mig om att alla sms jag skickar kanske kostar upp till 100kr i veckan, och jag är intresserad nog för att stanna uppe och prata till klockan fyra på natten, trots att jag måste upp dagen efteråt. Våra konversationer är verkligen hur personliga, intressanta och givande som helst; och inte minst ärliga och äkta. Det känns som att varje ord och varje meningsutbyte lär mig både mer om mig själv och henne, så att vi tillsammans liksom kan hjälpa varandra att växa som individer, samtidigt som vi växer tillsammans i våran relation, och tar den till nya höjder. Jag börjar förstå att det är så riktigt vänskap ska vara, och det förvånar mig att jag aldrig har fått chansen att uppleva det förut.
Om du läser detta så tänkte jag bara ta tillfället i akt och tacka dig för allt det fantastiska du ger mig, även om du inte vill acceptera att du faktiskt betyder så mycket för mig. Jag vet att vi har många hinder att ta oss över i framtiden, men jag hoppas att våran vänskap kan överleva trots allt det jobbiga som utan tvekan kommer att hända. Jag hoppas att vi vänder varje motgång till våran fördel, till något som drar oss närmare varandra snarare än vidgar avståndet mellan oss. För om allt går för bra så finns det ju tillslut ingen spänning kvar, då börjar man ju ta ens relation för givet, och då tröttnar man. Det ska bli spännande att se vilka höjder vi kan nå tillsammans.
Jag ville bara att du ska veta att jag älskar dig, min vän. Du ger mig ännu en anledning att leva, och det tackar jag dig för <3
M
Postat i:Relationer | 2 kommentarer
Träning i naturen
Jag passade på att dra en video till i samma vända. Det känns skojigt att vara produktiv
M
Postat i:Träning, Videoklipp | Lämna en kommentar
Vårkänslor
Blev lite sugen på att filma lite trots att jag inte har någon vettig utrustning, jag hoppas att ni uppskattar det ändå
M
Postat i:Upplevelser, Videoklipp | 2 kommentarer
Det här är fortsättningen på del 1, som handlade om själva resan, och händelserna, som drev mig till att börja äta tillagad mat igen.
Så nu hade jag i alla fall gjort det, jag hade börjat äta tillagad mat igen, dvs ”vanlig” veganmat. Ekonomiskt har det fungerat väldigt bra hittills, jag kommer nu lätt under att lägga 2000kr/månad på mat, och jag har snart betalat av mina skulder. I övrigt så mår jag väldigt bra nu mentalt, så det är inget ni behöver oroa er för. All stress och ångest är borta, men det tog sin tid.
De sociala aspekterna har dock varit lite jobbiga, för som förväntat så är förstås alla i t.ex släkten väldigt positivt inställda till förändringen. Varför ser jag det som något dåligt? Jo, för de pratade innan om hur ”smal” jag var förut, och att jag var ”lagom smal” nu, som om det var kostförändringen som gjorde det snarare än mitt tidigare stressätande som jag skrev om i del 1. Jag upplevde dock responsen som väldigt jobbig och negativ, eftersom de alls inte förstod min situation, och snarare verkade vara mer ute efter att rationalisera sina egna matvanor. Ju mer likt dem jag äter, desto mindre behöver de fundera över varför de äter som de gör. Jag upplevde även de där extra kilona som något negativt, eftersom det faktiskt är ganska jobbigt att bära omkring på 5-10 extra kilo hela tiden. Min kondition vart genast så sjukt mycket sämre, och jag blev trött i benen snabbare, samt kände mig allmänt tröttare. Missförstå mig inte nu, det var inte som att jag påstår att jag hade blivit fet. Men samtidigt så var jag inte underviktig innan heller, det var bara det att jag inte föll inom samhällets norm som säger att ”man ska ha lite hull”, och att man inte får vara ”för” smal, som liksom verkar vara någon sorts respons till de anorektiska tendenserna som vi ser i vissa delar av samhället idag och historiskt sett. Självklart kan jag respektera de som inte har några problem med att vara lite mulliga, men personligen så har jag det som någon som tränar regelbundet och rör på mig en del. De där extra kilona är verkligen i vägen för mig och mitt liv, och inte tycker jag att det ser särskilt bra ut heller (särskilt inte i mitt fall när det mesta verkligen lagt sig på magen).
Men samtidigt så upplevde jag responsen när jag faktiskt var smalare än genomsnittet som väldigt negativ, folk tyckte synd om mig, och skulle alltid prata om hur ”oroliga” de var för mig, som om de trodde att jag hade gått och blivit anorektisk eller något. Såhär i efterhand så inser jag att det snarare var en fråga om en avsaknad av muskler än en avsaknad av fett, för när man är smal så syns det hur lite muskler som man faktiskt har, och att vara lite mullig skapar illusionen av att man faktiskt har mer muskler än vad man har. Så då insåg jag ganska snabbt att lösningen var att försöka lägga på mig lite mer muskler istället, att bli starkare, och börja träna mer på den fronten snarare än att bara konditionsträna som jag gjorde förut, vilket verkar funka väldigt bra. Trots att jag tappar fett så kommenterar folk att jag nu ser mer ”biffig” ut, och ingen klagar på att jag ser smalare ut eller något sånt. Så det är väl ett bra sätt att undvika den där jobbiga energin som jag upplevde från folk omkring mig förut.
Men för att gå tillbaka till ämnet så upplevde jag inte den där ”chocken” av att börja äta tillagad mat igen som många rawfoodare beskrivit. Jag blev inte sjuk, febrig, eller nåt sånt. Visst kände jag mig mer tung i kroppen efter de första tillagade måltiderna, men mycket mer än så kände jag inte direkt. Hälsoproblemen började snarare smyga sig på istället i form av vad jag kommer att beskriva snart. Men så länge jag håller mig till stora mängder kolhydrater och väldigt lite fett och salt så mår jag faktiskt helt okej. Mina problem som jag upplevde innan jag började med LFRV har inte direkt kommit tillbaka än heller så här efter att ha ätit tillagad mat i snart 4 månader. Mina magproblem verkar hålla sig borta så länge jag inte äter mat när jag är uttorkad eller äter frukost för tidigt, men toalettbesöken är inte lika kontinuerligt perfekta som de var förut. Jag har dock åtminstone inte de där magsmärtorna som jag fick förut. Min akne har blivit lite värre också. Om det beror på att jag börjat bli blekare pga bristen på sol såhär under vintertid vet jag inte, men det kan mycket väl hänga ihop med kostförändringen.
Eftersom jag var väldigt stressad och mådde relativt dåligt när jag började äta tillagad mat igen så föll jag ganska automatiskt tillbaka till det jag höll på med innan jag började med LFRV. Innan så åt jag t.ex väldigt mycket salt i all mat, medan jag inte ätit något salt överhuvudtaget på LFRV. Jag har alltid upplevt det som att tillagad mat inte kan smaka något utan salt, och jag hade verkligen ingen erfarenhet när det kommer till hur man kan ge tillagad mat smak utan salt. Men det blev i alla fall en ganska stor chock för mig att gå från att inte äta något salt överhuvudtaget till att helt plötsligt börja äta en massa salt igen. Jag kände genast hur jag liksom började svullna upp, känna mig uttorkad, och mitt vätskebehov stack iväg lavinartat (det är fortfarande mycket högre än när jag levde på rå mat). Jag upplever dessutom att jag har väldigt svårt för att hålla mig hydrerad oavsett hur mycket vatten jag än dricker.
När tiden har gått så har jag däremot börjat experimentera allt mer med att få in allt fler hälsomässiga aspekter i kombination med den tillagade maten, varav jag då har experimenterat väldigt mycket med att försöka ge smak på t.ex grytor utan salt eller buljong. Det är något som visat sig vara en väldigt intressant utmaning, då saltet har varit ett av de största problemen med att gå tillbaka till tillagad mat. Det jag märkte fungerade bäst var att ta samma tankesätt som jag använde mig utav förut för rawfood, t.ex med min råa marinarasås, dvs att försöka koncentrera smakerna så mycket som möjligt. När det kommer till rawfood så kan man t.ex använda soltorkade tomater, som har en mer koncentrerad smak än oprocessade tomater eftersom de har ett lägre vatteninnehåll, men samtidigt är råa. När det kommer till tillagad mat så finns det dock så mycket mer som man kan använda. Dels så har jag använt tomatpuré (osaltad) rätt så mycket, men man har ju även möjligheten att använda olika tillagningstekniker, t.ex reducering, för att få en koncentrerad smak. Använder man väldigt mycket grönsaker, och baljväxter i stil med t.ex linser eller kikärtor, så kan man på så sätt även få en väldigt god smak utan salt eller buljong. Ibland kan jag dock kasta ner en fjärdedels tärning buljong i en gryta om jag är lat, när det rör sig om så små mängder så märker jag ingen skillnad.
Kryddor har jag dock använt mig ganska flitigt av, och de mår jag i allmänhet helt okej av med. Inom LFRV så är man generellt sett emot att äta lök, vitlök, kryddor osv eftersom man inte kan göra en måltid av dem på egen hand, och för att många av dem är irriterande för kroppen. Lök och mildare kryddor funkar dock jättebra för mig att äta nu, rå lök blir dock rätt starkt, och detsamma gäller för chili och liknande. Jag har blivit betydligt mer känslig för hetta nu. Jag åt även lite vitlök i början, men jag står verkligen inte med ut med det längre. Bara så lite som en klyfta vitlök kan sitta kvar i min andedräkt i upp till två dagar efteråt, i kombination med illamående. Kryddor verkar istället ta sig ut ur kroppen via svetten, särskilt kryddor som t.ex spiskummin, mald koriander, och liknande. På LFRV så luktade jag generellt sett väldigt lite, men så fort jag börjat äta kryddor igen så märker jag att jag ibland kan lukta riktigt mycket. Äter man curry så är det klart att man luktar curry liksom, och den där chilinötsdoftande svetten som man ibland kan få är utan tvekan ett resultat av att ha ätit lite för mycket kryddig mat. Det är inte som att man luktar så naturligt.
När det kommer till oljor så hade jag faktiskt inget behov av att börja använda det igen, de fyller ju liksom inget syfte, särskilt inte nu när man har teflonpannor. Och att drälla i dem i grytor osv är bara onödigt det med. Så det var något som jag inte alls föll tillbaka till, och det var ju bra, eftersom det är hälsosammare och precis vad jag har tagit som vana att undvika på LFRV. Men jag experimenterade däremot en hel del med fetare råvaror i början, jag minns att jag några gånger gjorde väldigt feta nudelsoppor med typ en hel burk kokosmjölk i. Känslan som följde precis alla dessa måltider var lika obehaglig varje gång, jag blev liksom helt tom på energi, blev smärtsamt gasig, uppblåst och lös i magen, samt fick problem med andningen, som om jag andades genom ett sugrör eller något liknande. Det sistnämnda var ganska intressant eftersom jag aldrig upplevt något liknande som resultat av en måltid. Jag minns i alla fall att jag upplevde att det var lättare att andas när jag började med LFRV, och min kondition blev så otroligt mycket bättre bara över natten. Andningsproblemen uppstod i alla fall några få timmar efter måltiden, och höll i sig ett bra tag. Någon förklaring till varför jag kände såhär vet jag inte, men en teori är att när fettet vi ätit når blodet så klumpar de tillfälligt ihop blodcellerna, och gör det svårare för syret att transporteras genom kroppen.
I övrigt så försöker jag hålla rätterna så simpla och så nära sin naturliga form som möjligt. Jag undviker processad mat så långt det går, med undantag för att jag äter lite bröd ibland eftersom det är väldigt lätt att hitta när man dumpsterdivar. Jag baserar min kost på gryner, rotfrukter och baljväxter, och använder gärna mycket grönsaker. Så långt jag kan så försöker jag göra måltider där frukt sätter smaken, t.ex att göra flapjacks med en ”sylt” gjord på frysta bär och dadlar, eller havregrynsgröt med en massa russin i. På så sätt så får jag i mig mer frukt, slipper använda salt, och kan andå njuta av maten jag äter. Det värsta med att äta såhär är dock att jag saknar all frukt så otroligt mycket, det känns jobbigt att begränsa sig till ett genomsnitt på kanske ett halvt paket dadlar om dagen, eller några apelsiner…
Men det var väl allt som jag hade att säga. I slutändan så verkar det ju dock som att det bara var resan som var obehaglig, för egentligen så har den ju hjälpt mig att växa till att bli en bättre, och totalt sett mer lycklig, person. Det är jobbiga perioder i livet som bringar nya lärdomar, så att vi kan blomma, och bli till nya människor. Och jag säger inte att det berodde på att jag ändrade min kost, för hälsa handlar inte bara om kosten. Vad vi äter är bara en av de många ekrarna i det hjul vi kallar hälsa, och om vi offrar andra ekrar för att just denna eker ska bli så hållfast som möjligt så kommer aldrig hjulet att kunna rulla framåt. LFRV är en fantastisk kost, och är utan tvekan den bästa kosten som finns, och jag kan rekommendera den till alla. Men vi är bara så hälsosamma som våran svagaste länk, eller svagaste eker, för att stanna i metaforen. Brister en så brister allt. Så det spelar ingen roll hur hälsosamt man äter om ens kost innebär att man drar på sig skulder i slutändan, eftersom skulder innebär stress och ångest, vilket bara slutar i problem. Därför gäller det ju att se till att man tänker igenom varje val man gör i framtiden, att fråga sig om det faktiskt är hållbart, dvs om det faktiskt ger en mer lycka och välmående än vad det tar ifrån en. Har ni resurserna så kör hårt med LFRV, LFV eller vad ni nu har för kostmål, men har ni inte resurserna så var tålmodiga och vänta tills rätt tillfälle! Själv stirrade jag mig blind på den här nya, fantastiska ”fruktkosten” i min exaltation, och ville göra allt för att prova på den. Jag tänkte nog inte riktigt till innan, jag förstod nog inte riktigt att det inte alls skulle hålla. Nu så hade jag ju visserligen världens otur med som råkade ut för allt som hände, men det är ju såna risker som man borde spara pengar inför, så att man har lite pengar att röra sig med i svåra tider. Men spenderar man alla sina pengar så går det ju inte.
Jag kommer dock definitivt komma tillbaka i framtiden, det lovar jag. Jag drömmer om den dag då jag äntligen får chansen att kunna plocka min solmogna frukt direkt ifrån träden, och rycka upp mina spröda, jordiga grönsaker ur marken; den dag då jag inte behöver tänka på pengar, och inte behöver oroa mig för om jag går över min matbudget. Jag tror att det är då som ”Frukt-Macke” föds på riktigt, och får uppleva den sanna essensen av LFRV
Tack återigen till er som läst igenom allt! Jag älskar er <3
M
Postat i:Hälsa, Kost | 10 kommentarer
Detta inlägg kommer att handla om varför jag började äta tillagad mat igen. Del 1 kommer att vara inriktad på händelserna som drev mig till att göra valet, medans del 2 kommer att handla om mina upplevelser i samband med och efter att jag började äta tillagad mat igen, dvs det hälsomässiga i det hela. Är du inte så intresserad av kost och hälsa så kan jag dock rekommendera att du bara läser del 1, eftersom det handlar mycket om vad som pågått i mitt liv det senaste året. I övrigt så hoppas jag att ni uppskattar inlägget, jag vet att ni är många som har väntat på det här, men det har helt enkelt varit väldigt svårt för mig att börja skriva det eftersom mycket av det jag skriver om här har varit svårt för att erkänna för mig själv, och lika svårt att dela med mig av till andra.
För er som inte visste det än så levde jag till 100% på rå, vegansk föda i form av frukt, bladgrönsaker, nötter och frön i lite mer än ett år fram tills runt nyår. Denna livsstil är känd som Low Fat Raw Vegan, LFRV, eller 80/10/10 (youtuba ”low fat raw vegan” om ni vill lära er mer). Jag började följa denna livsstil av hälsoskäl, liksom jag blev vegetarian och vegan innan av samma skäl (se ”Om mig”). Och mycket fantastiskt hände, jag lyckades för första gången bli av helt med bl.a mina hemska magproblem som besvärat mig hela livet. Fördelarna osv är dock inte vad jag har tänkt dela med mig av här (ni kan hitta mer om det på min förra blogg). Men ska jag vara ärlig så mådde jag inte alls särskilt bra i slutet på mitt år på denna livsstil. Jag säger dock inte att det var livsstilen i sig som var problemet, det var snarare kostnaderna av den, och en massa andra jobbiga händelser i mitt liv.
Under hela perioden så la jag nästan alltid 100% av min inkomst på maten jag köpte, och ibland la jag till och med mer än vad jag faktiskt hade råd med. När jag började så slösade jag säkert på summor upp emot 10’000kr per månad, antagligen för att jag inte riktigt hade någon koll på hur sjukt mycket pengar jag spenderade på maten då. Jag köpte bara ekologiskt, och frossade dagligen i hektovis med ekologiska medjooldadlar för 300kr/kg. Som tur var så tog min familj smällen åt mig då, men det följdes snabbt av att jag fick sköta min egna budget. 5050kr per månad, inklusive studiebidraget, var vad jag hade att röra mig med som gymnasiestudent. Det är ju ändå ganska mycket pengar, men ändå så gick allting till mat, trots att jag höll kostnaderna nere genom att äta mer prisvärda frukter, köpa ifrån grossist osv. Det kan bero på att jag är lång och väldigt aktiv både mentalt och fysiskt, vilket ledde till en daglig konsumtion på ungefär 4000-5000 kalorier per dag. Det lägsta jag kom ner i tror jag var ungefär 4000kr på en månad, genom att nästan bara äta bananer och dumpsterdiva så mycket jag kunde. Till en början så tog jag en hel del av maten på mitt kreditkort. Ibland räknade jag fel, och fick slut på pengar innan månaden var slut. Och ibland ville jag helt enkelt lyxa till tillvaron med lite dyrare frukt. Det slutade i att jag började samla på mig skulder på några tusenlappar. Så varför tog jag då inte bara ett jobb?
Jag försökte faktiskt hitta helgjobb, men det gick inte bra alls. Så vad jag gjorde istället var att starta ett eget företag för att drivas vid sidan av skolan, vilket förstås innebar ännu mer skulder. Jag tjänade inte mycket pengar alls på verksamheten, och att både driva företag och försöka plugga samtidigt gjorde mig otroligt stressad. Allt detta slutade i ett hemskt antiklimax, där jag i min stress och desperation lät mig luras av en säljare som verkligen var ute efter människor i min situation. Vad som i mina öron lät som 250kr var i själva verket närmre 250kr per månad i ett år plus skatt, dvs drygt 5000kr. Och nu hade de dessutom spelat in samtalet, plus att jag hade ingått i ett ”muntligt kontrakt” utan att inse det själv. Jag försvarade mig förstås så långt det gick, men det visade sig tillslut att jag var i ett juridiskt underläge, så jag gav upp. Jag valde att inte ta upp det här med mina föräldrar eftersom jag aldrig skämts så mycket förut i hela mitt liv. Företaget var ju liksom mitt första försök till att bli självständig någonsin, framförallt att bli ekonomiskt självständig. Och att springa till mamma och pappa för hjälp skulle kännas som ett patetiskt misslyckande. Hellre bara misslyckas än att patetiskt misslyckas.
Det hela gjorde mig så allvarligt stressad att jag bokstavligen höll på att gå in i vägen redan som 18-åring. Jag hade nu alltså skulder på nästan tiotusen kronor, jag hade skammen av att ha misslyckats, och inte minst ångest för att någon skulle komma på vad som hänt och kasta en massa skit på mig. Bara tanken på företaget och min ekonomi gav mig panikångest, jag minns att jag en gång fick ett anfall mitt i affären, och jag bröt ihop flera gånger hemma. Alla dessa problem fick mig dessutom att hamna efter i skolarbetet, jag stannade hemma nästan varje dag, och mitt sömnbehov vart helt plötsligt läskigt stort. Jag började även överäta för att trycka ner min stress och ångest, särskilt på feta råvaror som t.ex avokado, nötter, oliver osv som jag sällan åt annars. Efter en vanlig mättande måltid på kanske 15 bananer så kände jag att jag ville fortsätta äta bara för att det var skönt och stimulerande, det hjälpte mig att tänka på annat. Men eftersom jag var mätt på kolhydrater (dvs att jag skulle bli illamående om jag fortsatte äta mer söt frukt) så var jag tvungen att vända mig till något annat som inte har samma mättnadsspärrar, dvs något fett. Så då kunde jag t.ex följa upp en sån, relativt stor måltid, med t.ex 1-2kg avokado trots att jag egentligen var mätt (1-2kg avokado är väldigt mycket energi). Så därför la jag på mig 5-10kg på relativt kort tid, och jag gick upp till över 90kg, varav det mesta av fettet liksom la sig på insidan av magen (”ölmage”) pga all stress. Och det gjorde ju inte direkt min situation bättre.
Jag hade i alla fall bestämt mig för att betala av mina skulder själv, jag skulle vara stark och självständig. Så om jag inte kunde öka mina inkomster, vad hade jag kvar att göra då? Jo, jag kunde minska på mina kostnader. Och vilka kostnader hade jag att dra ner på? Eftersom jag la alla mina pengar på mat så var det ju just det jag var tvungen att dra ner på, och jag visste att det innebar att jag skulle vara tvungen att ge upp LFRV eftersom jag inte kunde få ner mina kostnader mer på något annat sätt. Men som någon som investerat ett helt år i denna livsstil, som uppnått fantastiska resultat, och fått nya vänner så kändes det väldigt jobbigt att behöva ta ett steg tillbaka hälsomässigt. Det var ju liksom en del av min identitet nu, jag kallades till och med för ”Frukt-Macke”. Vad skulle hända med min hälsa? Vad skulle alla mina LFRV-vänner, klasskompisar och inte minst alla de som såg upp till mig som inspirationskälla säga?
Det var nästan så jag skämdes över att behöva ta det här steget, och jag har knappast varit särskilt öppen om det i efterhand heller. Men i slutet på december så var jag redo, då tog jag steget. Frukten var slut där hemma, så då tog jag det som fanns och lagade ihop lite stuvade dinkelmakaroner med falafel. Frågan är om det här var slut med ”Frukt-Macke”, dvs den del av mig som strävade efter extrema höjder av hälsa? Eller var det kanske ett nödvändigt steg på vägen mot hälsa och välmående, eftersom skulder knappast bådar välmående?
Del 2 hittar ni här. Tack för att ni tog av er tid för att läsa <3
M
Postat i:Hälsa, Kost, Psykologi | 9 kommentarer
-
Författare
Marcus Norberg
